Jag förstår inte varför jag alltid känner mig sorgsen dagarna före jag ska resa till New York. Det är väl ingen idé att analysera det heller men jag känner mig på något underligt sätt ensammare än vanligt. Ingen att dela ivern med. Jag tror inte riktigt jag kände det så när jag åkte tillsammans med Lina men jag gör det alltid när jag åker ensam. Nu åker jag ju med Felix men han visar ingen som helst iver inför det hela. Han har blivit så tonårig nu det sista året. Jag vet att han kommer att älska det när vi väl kliver upp ur underjorden på Manhattan men nu märks ingenting på honom. Korta ögonblick kan jag få med honom i min entusiasm och då går jag igång. Strax därefter är det som vanligt igen och han ägnar sig åt något annat.
Om jag nämner det för någon kollega säger de: -Välkommen i klubben! De flesta vittnar om att de minns hur det var när deras barn var tonåringar.
Väskan är så gott som packad. Det är några saker till som ska ner men det sker först på måndag. Vi ska åka från kapellet klockan 04:30 på måndag morgon. Snickaren kör oss till Karlstads flygplats.
Vi landar i New York klockan 20 svensk tid. Då är klockan 14 där så det blir en lång dag. Enligt väderappen ska det bli 32 grader varmt på måndag. Det blir helt underbart efter denna kyliga försommar.
Det ska bli så fantastiskt roligt att komma tillbaka till New York. Jag har tänkt på staden varje dag sedan jag var där senast.
Nyss såg jag din uppdatering på Facebook om att ni kommit iväg och genast sökte jag upp den här bloggen.
SvaraRaderaJag tror också att Felix kommer att bli entusiastisk (åtminstone inombords) när ni väl är på plats. Tänk att få visa honom denna fantastiska stad!
Jag förstår dig verkligen: att du tänkt på New York varje dag. Det tror jag inte du är förvånad över!
Nu när jag skriver detta har ni landat och kanske precis kommit till Manhattan. Det ska bli så kul att följa er.
Jag avslutar som jag brukar, från en New York-nörd till en annan: "Enjoy!"
Monica og Bill er med på tur :)
SvaraRadera